Pages Menu
TwitterRssFacebook
Categories Menu

Av | 17 maj, 2013 | Livsåskådning, Personligt Ledarskap, Träning | 0 kommentarer

Mitt bästa träningsminne the Griffin Trophy

Vi i #TeamStockholm har haft våra veckoutmaningar men min tid i GBG gjorde att jag hamnade lite på efterkälken så jag tänkte komma ikapp. Först ut: Mitt bästa träningsminne…hmm jag har nog två faktiskt. Som sjukt nog båda är förknippade med mina värsta smärtor: magen och knät.

Det första som handlar om magen är från en multisportlagtävling jag var med i. Jag var lagkapten(ser vi ett tema #teamstockholm #VårRuset?) och under tre dagar paddlade, cyklade, löpte och tänkte vi och det var stenhårt.
Den värsta deltävlingen var ca 4 timmar och man skulle ta sig till olika checkpunkter(så många som möjligt på fast tid) för att samla poäng. Vi var sju i laget;
1 som tog emot och delade ut info om vad vi skulle göra och 6 aktiva, allt skulle ske i par så det lämnade 3par.

Jag började med att cykla med M och eftersom vi båda var helt kassa på orientering splittrades vi och jag fick fortsätta i ett nytt cykelpar med T.
Vi cyklade som galningar kors och tvärs och tog checkpunkter i en väldigt fart.
När det är ca 40-50 minuter kvar har vi kanske tid att ta den sista checkpunkten…T tittar på mig: ”hinner vi? Orkar du?”
Jag svarar(ödmjuk som alltid): ”Om du känner att du hinner så kan jag lova att jag hänger på”
T – ”är du säker, är du realistisk?”
Jag – ”kör bara så fixar vi det här”...

Alltså ibland är det tur att jag inte har någon som helst spärr..det var det värsta jag varit med om i mitt liv.
Som vi cyklade , helvete vilket tempo han höll, jag hajar fortfarande inte hur de här korta taxbenen med fötter i strl 35 hängde med – jävlar anamma kallas det.

När vi är på väg till målet stöter vi på ett lagpar som måste ha våra cyklar = jag måste springa sista biten.
Energidepåerna är tömda, magen gör ondare än någonsin, hjärnan berättar för mig hur dålig jag är, höften gör ont...jag vill ge upp. Och jag hade gjort det om inte för min vinnarskalle och mina brutala lagkamrater.
Jag bli puttade i uppförsbacke och konstant peppad i nästan 3km, vi kommer i mål 30 sek innan det stänger.

Kroppen orkar då inte mer utan ramlar ihop på plats, gråtandes och ihoprullad till en liten boll sköljs jag över med insikt om vad jag just gjort. Fyfan vad stolt jag var just då – och som jag verkligen insåg att det finns en mental gräns och en fysisk gräns.

Jag tror att det är ändå gången i mitt liv då jag pushat mig så att de två nästan mötts.
Det är en sinnessjuk upplevelse och en superhärlig känsla – jag hoppas jag kan återfinna motivationen att driva mig till den inställningen igen.
vårruset, #teamstockholm, PMA, aktiva val, attityd, motivation, the griffin trophy

Share Button

Comments

comments

Social Widgets powered by AB-WebLog.com.