Pages Menu
TwitterRssFacebook
Categories Menu

Av | 19 augusti, 2013 | Livsåskådning | 12 kommentarer

yoga, tävling och prestation – gästinlägg av Peter Munteanu

Jag skrev ju häromdagen om att omge sig med rätt människor. Jag har den stora äran att ha så många fina vänner och bekanta med fantastiska tankar och erfarenheter – så jag tänkte att jag skulle dela med mig.

Först ut är Peter Munteanu som jag kom i kontakt med iochmed Yogobes pressträff och sedan även fördjupade vår kontakt med #yoga30d utmaningen. Peter är grundare och VD av Yogobe och jag frågade Peter för att hans väg till yogan och hans förhållande till yogan inspirerar mig och jag hoppas att detta inlägg kan inspirera någon av er. Ladies and gentlemen, without furder ado, I give you Peter Munteanu:

Träningstrenden i dagens hektiska samhälle är ett faktum. Initiativen att aktivera människor boomar och det är en fantastisk reaktion på stillasittandet som blivit ett faktum, där många av oss arbetar vid fasta arbetsstationer eller sitter långa dagar framför en dator, eller tråkigt nog landar i soffan flera timmar varje kväll för att vi inte orkar annat. Vi mår bra när vi rör på oss. Vi mår bra av att variera våra aktiviteter, så väl kroppsligt som mentalt, och i ett prestationssamhälle är det ju en självklarhet att man kopplar på ett tävlingsmoment för att locka människor från stillasittandet.

Det fungerar. Jag hör om allt ifrån stegräknartävlingar till runningclub och att ta sig igenom den svenska klassikern. Vi tar oss an utmaningarna och går ALL IN.  Vi har satt samhället i hårdträning. Att aktivera sig har blivit en folkrörelse. Man mår ju bättre och känner sig starkare. Det är ju principiellt någonting bra.

Min fråga är: Är det bra att allting hela tiden handlar om att gå ALL IN och är det långsiktigt hållbart?

Som jag ser på det så handlar så mycket idag om att maximera. Vi tävlar på alla fronter, om inte med andra så med oss själva, baserat på det omkring oss som vi låter färga oss. Omedvetet många gånger.  I en strävan om självförverkligande tappar vi bort oss själva.  Vi springer på med siktet inställt på den vi förväntas vara, eller tror att vi förväntas vara. Man skall ha en viss karriär, förväntas ha den perfekta relationen, besöka de mest exotiska av destinationer, ha en garderob fylld med ”det senaste” och sedan dokumentera allting på Instagram med #nofilter som bevis på att ens tillvaro är just ”picture perfect”. Vi sätter upp en oändlig to-do lista i ett globalt samhälle där ingenting begränsar oss svenskar och springer ivrigt framåt och bockar av alla punkter. Vi är rädda för att missa någonting. Vi vill smaka av, känna, lukta på och vara med överallt för att kunna säga: ”Been there, done that”. Andras bekräftelse, likes, comments och shares validerar vår livsstil och vi rationaliserar det därför som att man defakto är på rätt spår, men samtidigt så känns det inte helt hundra, inte helt rätt. Man känner sig matt. Trött nästan. som om man inte fyllt på batterierna som man teoretiskt skulle gjort när man låg på den där insta-stranden. Man gör ju allt som man skall göra, men varför känner man sig samtidigt lite tom, lite ensam? Varför, i stunder där man ofrivilligt måste umgås bara med sig själv, viskar magkänslan att man kanske inte riiiktigt är på rätt spår i livet med sitt Jag, sitt Vi eller det, på papper, perfekta jobbet??

Föreställ dig den där episka sommarängen som man ser i drömmar i filmer. När man springer över en sådan ser man så många blommor, man känner så många dofter. Man springer och springer och den tar aldrig slut… Man ser alla dessa sköna blommor när man swooshar förbi dem. Gud vad många man ser. Check. Check. Upplevelsen av att springa förbi alla blommor är fulländad och man har kunnat kryssa av några punkter i sin To-do. Mitt liv var precis så. Jag sprang och sprang och gladdes åt det. Jag gladdes åt allt jag såg och fick uppleva. Hög på livet tog jag mig an ALLT. Jag var en riktig ja-sägare och var nästan rädd att jag skulle missa någonting. Jag försakade mig själv i denna strävan. En morgon för flera år sedan, innan ens Instagram fanns, vaknade jag, klev ur sängen och ramlade ihop. Jag kunde inte känna mina ben. En smärta exploderade senare i min ländrygg och sakta kröp känseln tillbaka ner i mina tår.  Det tog sex månader innan jag kunde gå ordentligt.  Detta får bli en berättelse för en annan gång, men bildligt så tog universum mina ben ifrån mig. Utan ben kunde jag inte springa längre. Jag stod där. Mitt på min äng. Ändlösa tårar rann ned för mina kinder, då jag stod där och såg ut över ängen och kände hur jag hade velat springa och swoosha förbi alla blommor, men inte kunde. Jag kunde inte springa. Jag tvingades stå still. Efter en stund, precis framför mig, såg jag hur en liten maskros slog ut.  Jag såg skönheten i att stå still just där, just då. Jag landade så småningom i insikten att om jag hade swooshat omkring hade jag missat detta ögonblick. Vilken tur att universum tog mina ben. Tack. Jag lärde mig med tiden att strosa på ängen. Jag landade i acceptansen att det finns fler dimensioner än den jag levde i tidigare. Visst, man ser mycket när man springer snabbt, men man missar ofta detaljerna. Det lilla. I en dimension där man strosar eller står still ser man världen genom en annan lins. En dimension som är lika berikande, om inte än mer så. Idag är det min ständiga strävan för jag har åter förmågan att springa lite smått. Någonting inom mig, och mycket omkring mig, i detta hektiska samhälle, som vi alla är en del av, vill att jag tar fram den Peter, han som maximerar för OJ vad kul vi har i just de ögonblick där man ”swooshar omkring”, men jag måste välja mina ögonblick idag. Jag har funnit verktyg för att leva ett liv där jag optimerar istället för maximerar. Där jag strävar efter ett hållbart liv, efter balans.

Det var därför jag ramlade ihop den där morgonen. Jag var i obalans. Visst, jag arbetade jämt, men det var inte ensamt boven i detta. Jag fuskade med min sömn, jag åt oregelbundet, hade relationer som tog mer än de gav, tränade stenhårt utan att ge mig själv tid till återhämtning och jag lyssnade aldrig på min kropp. Jag hörde den, men valde att pusha lite hårdare och lät huvudet bestämma.  Jag var odödlig ända till den dagen då jag faktiskt landade i den nakna sanningen att:

Det är jag inte alls.

”My mind is a fickle bitch”. Den måste stävjas i mig. Man måste ena ”mind, body and soul”. De måste jobba tillsammans och ha en gemensam riktning, annars kommer man förr eller senare köra av rälsen i sitt liv.

Att koppla på ett tävlingsmoment för att aktivera oss fysiskt tror jag är helt rätt väg att gå och då gärna tävlingar betonade av lust och lek, inte bara prestation. Att alltid gå ALL-IN på alla plan i våra liv, det går inte! Det sliter bara ut oss. I vårt samhälle är den mentala och själsliga dimensionen nästa naturliga steg i vår strävan mot balans ”1. Body – 2. Mind – 3. Soul”. Den stress vi känner inom oss själva måste vi hitta verktyg för att hantera.

Jag rannsakade mig själv när jag gick in i väggen. Över ett år senare var jag redo att öppna min ”Pandoras ask” och första steget på min återhämtning var att jag erkände för mig själv hur jag mådde och accepterade min diagnos ”utmattningssyndrom”.

Men hur skulle jag gå tillväga för att få rätsida på denna obalans? Att gå och prata med någon. Ja, det var ju självskrivet och att få behandlingar för min kropp, då jag hade sådan oerhört smärta i den att jag inte kunde sova om nätterna, det var ett måste. Men vad kunde jag göra för att släppa på trycket, för att ge mig själv ro?

Min direkta räddning: Havet, dykning, sköldpaddor, sandstränder. Det är meditation för mig.  När jag släpper ut luften i min BCD och tystnaden från det mäktiga havet omsluter mig infinner sig ett själsligt lugn inom mig. Vissa ger sig ut i spåret, andra plockar svamp, spelar gitarr, sjunger eller målar. Den där ventilen är ack så viktig för oss. Vi måste ge oss själva mental och själslig ro. Alla mediterar. Det är inget nytt. Vi sätter bara olika etiketter på det. För mig är meditation avståndet mellan där tanke nr.1 avslutas och tanke nr.2 påbörjas.  Ju längre det avståndet desto mer kärlek ger jag till mitt Jag. Jag bor i Stockholm. Att ta med mig dykning i 27 gradigt vatten hem hit var en omöjlighet, men vad detta gav mig var en nyfikenhet på just meditation. Jag kände ett behov som jag behövde tillfredställa. Jag hade fysisk smärta och låsningar i min kropp, som jag behövde hantera och berättelsen kring hur jag fann yogan i det mörker där jag befann mig lämnar jag även den till en annan dag, men i jakten på verktyg för mig själv upptäckte jag som entreprenör att det saknades något i samhället i stort. Det saknades en tillgänglighet av infrastruktur för att hjälpa oss på vägen mot denna balans.

Vi behöver minska prestationskraven vi har på oss själva. Vi måste sluta tävla mot andra och i synnerhet med oss själva. Vi behöver finna balans i livets alla delar. Det är viktigt att vi prioriterar vår hälsa, vårt välmående, våra nära och kära. Att ta oss tid för att uppleva, ge och få kärlek istället för att köpa en bok om det på Pocket Shop på Arlanda, när vi skyndar mellan olika punkter på vår to-do.

Jag heter Peter Munteanu och har tillsammans med min vän och kollega, Anna Reynold startat Yogobe.com. Ett digitalt verktyg för yoga och meditation. En tjänst som bistår dig i din strävan mot god hälsa utan tävlings- eller prestationsmoment. Ett komplement till din vardag. En fristad. Tillsammans med några av Sveriges främsta experter inom yoga och meditation finns vi tillgängliga för dig hemma i vardagsrummet helt på dina villkor.  Yoga och meditation är ett sätt, ett verktyg. Det är en approach som fungerat för mig ur Rehabperspektiv. För Anna och många, många omkring oss, och nu även för mig, ur ett Prehabperspektiv, där vår strävan är att hushålla med vår energi och just att optimera, inte maximera, för att hålla långsiktigt, för att försöka hålla oss sanna emot oss själva, vara i kontakt med våra Jag och inte lockas av sådant som gör att vi vandrar ner för fel stigar i livet.

För att trassla till det så lite som möjligt för mig själv i livet och för att kunna suga ut det härliga, fina, genuina och vackra ur varje dag och låta det utgöra mitt liv har jag yogan. Join me, Join us. Fråga dig själv vad just DU behöver för att hålla dig sann emot dig själv. Testa yoga. Om det passar dig så är du välkommen att få vägledning hos oss. Vi har en blogg som dagligen fylls på men klokheter som du gärna får ta del av. Vi guidar dig också till resor, event och aktiviteter som kanske kan passa just dig, just här och nu i livet. Eller om du helt gratis vill logga in och testa en andningsövning, lite yoga eller meditation den dagen du inte kan ge dig ut i spåret och känner att du behöver ta hand om ditt Jag. Om vi kan hjälpa dig på din väg, så tveka inte att ta kontakt med oss.

Varma hälsningar och tack Veronica för att du ville att jag skulle gästskriva i din blogg.

Peter Munteanu
gästinlägg, yogobe, Hälsa på Dina villkor, inspiration, yoga, hälsa, peter munteanu, yogobe

Share Button

Comments

comments

Social Widgets powered by AB-WebLog.com.